Byter adress.

Jag är lat.

Jag byter bloggdomän så jag kan blogga från mobilen.

Följ mig mer än gärna på:

http://sarajohannajonna.blogg.se/

Hotja till om ni hittar dit.

Helgen försvann fortare än fortast.

Så har helgen flugit förbi också.

I fredags flög jag ur boet ett par timmar för lite tjejsnack och en god, kall - välförtjänt - öl. Det var härligt att komma ut lite men efter två timmar längtade jag hem igen och det var underbart att komma hem till en vaken karl och 2 sovande barn.

På lördagsmorgonen fick jag sovmorgon, dvs att maken gick upp med Stoffe och sen kom och hämtade Joel ur sängen när han vaknade, så jag kunde breda ut mig rejält. Så underbart skönt att sova på mage igen. Sen fick jag tillråga på allt även frukost på sängen. Och en lördagsmorgon kan nog inte bli så mycket bättre när hela familjen ligger och myser i sängen. Det är liksom det ultimata livet.

Idag har jag och min ena storasyster varit på denna utställning. Gick därifrån väldigt fascinerad men även lätt illamående. Värst var nog att se fostrerna i de olika veckorna och den gravida kvinna. Förstår att utställningen varit ett omdebatterad ämne.

Nu sover den minsta av barnet och snart - förhoppningsvis - det äldre också så kanske vi kan försöka få till en filmkväll.

Behöver ladda upp inför morgondagen.

4-års kontroll står på schemat...

...försök nummer 2.

Wish me luck!

Statistik!

Åh vad jag älskar att kolla trafikkällor till denna blogg.

Idag har nån googlat "fisbyxa" och hamnat här.

Jag hoppas att hen blev belåten med googlingen!

;-)

Nära skjuter ingen hare..

2 kg kvar till målvikten.

Det är nära nu.

Regnet bara öser ner.

Igår var inte en rolig dag. Joel var missnöjd från det att han öppnade sina vackra blå. Jag hade gjort misstaget att äta en skål med fil och flingor till frukost och han reagerade nog på det. Vilket leder till att jag nu ska vara mjölkfri i 4 veckor...till en början. För att se om det blir bättre.

Dock är han hur nöjd som helst idag och har sovit hela natten. Matade vid 23:30 sista gången sen sov vi till 04:30 och sen vaknade vi igen vid 09:00. Så gott har vi sovit och jag känner mig utvilad.

Regnet verkligen öser ner ute och jag och Joel har spenderat dagen med att göra..ja, absolut ingenting. Vi har pratat, sjungit och sovit och ätit. Imorgon ska vi till gamla jobbet för att hälsa på. Hoppas det är bättre väder då så vi kan ta en promenad dit.

Jag är såå fruktansvärt sugen på att gå ut och äta middag med min käre man också, åka upp till Stockholm, sätta sig på Riche och ta en drink och äta en god midddag och kolla på folk.

Ijuförsej är det ju ingen omöjlighet då Joel tar flaska hur bra som helst och jag kan pumpa. Men jag har inte hjärta att lämna honom ett par timmar ännu. Kanske till julruschen.

Nu får vi nöja oss med en puss i förbifarten mellan skitiga kläder, korvstroganoff, trotsig 4-åring och nerkräkt bebis.

Men det går bra det med.

Morgonmys på hög nivå.

A perfect day...

Vilken härlig lördag!

Först träff med fina Anna och Marie! Mycket av de tre S:en, skratt, skvaller och skitsnack!

Sen åkte jag och Joel vidare till torpet, där maken och Stoffe, mormor och morfar och syster med sin lillkille redan var,  för årets sista (?) grillning, så gott med makens hemmagjorda hamburgare.

Nu har amningen verkligen kommit igång då jag är STÄNDIGT hungrig. Mättnadskänslan är liksom borta. Tur att man inte går upp i samma takt som man äter, det är snarare Joel som går upp i den takten. Men mat är ju så gott!

Ikväll blir de lite ost och kex och en skräckis.

En perfekt lördag med andra ord.

I bilen på väg till torpet. 

Sömnen!

Sover ungefär 80% mer på nätterna nu än när jag var gravid.

En bra natt somnar Joel vid 21-22 för natten, vaknar vid 03 för lite mat, somnar om till kl 07 och sen vaknar igen vid 10.

Och jag älskar amningshormonerna som gör att man somnar på ungefär 30 sek så fort man ammat klart.

Skäms nästan att skriva att vi steg ur sängen vi 11 idag. Vi låg och hade det mysigt och han avfyrade massa leenden åt mig, dock avfyrade han en och annan bajsblöja också men det får man ta.

Hoppas innerligen att hans sjusovar-fasoner håller i sig.

Kanske onormalt?

Hälsade på jobbet idag.

Fick frågor om hur förlossningen hade varit.

Och det slog mig.

Jag blir ledsen när jag tänker på att jag aldrig mer kommer föda barn.

Alltså.

Föda barn är  - utan tvekan - det bästa som finns. Förväntningarna / smärtan / adrenalinet / lyckan.

Jag kanske är sjuk i huvudet eller nåt men skulle kunna föda barn 24/7. Dock vill jag inte vara gravid igen.

Och Joels förlossning vart helt absurd. Allt gick så bra och var över på 3,5 timme.

Stoffes förlossning gick också bra men den tog 15 timmar från start till slut, där hann jag liksom tänka och vila.

 Med Joel var det bara pang på. Vatten - värkar - krysta - ute. Precis som jag önskade!

Jag ska fan bli en såndär som hjälper förlossningsrädda. Jag har all förståelse för att man är rädd och så, absolut. Alla upplever saker olika. Och man hör/läser mycket skräckexempel.

Men jag är levande bevis på att det finns solskenshistorier också.

Ja, förutom durapunktionen då, men det vara bara en liten biverkan.

;)

Solsken...släng dig i väggen.

Joel har de senaste dagarna börjat le lite. 

En fixerad blick när man bär honom eller ammar honom och kort därefter ett leende som lyser upp hela ansiktet på honom...

...och på mig.

Och han har vääääärldens sötaste små skrattgropar. En lite större på högersida och en liten på vänstersida.

Men han är så söt när han ler att jag får hålla emot att ta en tugga eller två av honom.

Min lilla skrattgropskille! 

Doft av hallon...eller inte..

Oj.

Realitycheck deluxe!

Joel har varit lite knipig i magen de senaste dagarna vilket lett till att han vill...absolut ingenting...inte ligga i famnen, inte i sängen, inte amma, inte ha napp, inte vaggas..nada har varit bra nog. Han har inte skrikit, men varit missnöjd och legat och krystat (det berömda bajseriet..ni vet).

Inatt låg jag med honom på bröstet hela natten. Han kräktes lite och imorse när jag vaknade x-antal timmar senare så hade jag en kräklapp som låg mellan brösten som var våt av kräka.

Ni. Kan. Ju. Förstå. Lukten.

Så nu har jag slängt in en maskin tvätt, bytt lakan och vädrat sovrummen men bebiskräka-doften försvinner inte.

Och kommer nog inte göra så på några år.

Enbart detta dög åt honom.

Stel morgon!

Imorse vaknade jag med världens mest irriterande nackspärr.

Dessa otroligt udda amningställningarna man har på nätterna sätter tydligen sina spår. Inatt blir det sittande amning med amningskudde som gäller. Inga liggande amningstunder där man ligger som en makaron och spänner varenda muskel i kroppen och vaknar upp 3 timmar senare i samma onda ställning.

Dock har jag precis avnjutit ett hett bad och nu ligger en värmekudde på nacken och snart ska jag få en massage också, allt för att slippa ha lika ont imorgonbitti när jag kommer vara ensam med Joel.

Det blir nog en lång promenad imorgon för att jag inte ska stelna helt.

Och så kan vi  ju hoppas att värken försvinner över natten.

Men sån tur har jag nog inte.

Karlar...

Och idag fick vi papper från skatteverket att Joels namn är registrerat. 

Det var tur att jag skrev och skickade in dom papprena.

Maken var nämligen väldigt väldigt sugen på att skriva Jor-El istället för Joel. 

Jag hade INTE skrattat....

Fredagsbestyr!

Vädret idag.

Inte okej.

Regn är ju bara förnamnet.

Första dagen jag var själv hemma med Stoffe och Joel samtidigt också, Stoffe vaknade kl 05:30 och gick upp. Alltså jag förstår inte varför han ska vakna så tidigt, det spelar heller ingen roll om vi lägger honom kl 19 eller kl 22. Vi har försökt allt men han är morgonpigg utan dess like.

Själv har jag och Joel sovit till kl 10 hela veckan så att maka oss upp kl 05:30 kändes tufft. Vet inte vem som slumrade till mest i soffan, jag eller Joel.

Men sen blev klockan lunch och det såg ut såhär:

Stoffe somnade i mitt knä medan jag ammade Joel.

Så att försöka utesluta Stoffes sovstund på dagen är ju ganska så svårt iochmed att han vaknar så tidigt.

Lite moment 22 känns det som.

Men mysigt var det iaf med båda sina guldklimpar i knät.

Mina hjärtan...

Det glamourösa livet som 2-barnsmor...!

Hade glömt hur otroligt oglamouröst livet som småbarns mor är.

Oglamouröst men underbart, tro ingen annat ni blivande föräldrar som möjligtvis läser detta.

Men det är liksom lite svårt att känna sig fin och attraktiv med barnkräka, bajsblöjor, kräklappar, tuttinlägg, nerkräkta kläder lite "all over the place"...om man säger som så.

Men känna sig fin hinner man kanske göra lite senare.

Sen hjälper det ju att man har en underbar make som älskar mig, fast jag går runt med ena tutten i vädret efter amning, då jag glömt att stänga bh:n och tröjan, trots att när han pussar mig på halsen så kommer det med största möjlighet vara en barnkräka där, trots att när han vaknar på morgonen så ligger det en bajsblöja under hans kudde, som jag bytt mitt i natten och lagt där i mitt sömntillstånd.

En make som trots allt detta, smyger upp bakom mig så fort han får chansen och kramar mig, som viskar "jag älskar dig" innan han somnar, och som....det bästa av allt...tar båda barnen på helgmorgnarna så jag får sova lite extra.

Är inte det kärlek så säg...

Taaada!

Så.

Nu är han här.

Söndagen den 12 augusti kom han, snabbt som attan ville han ut.

Kl 01:00 gick vattnet här hemma och kl 04:28 såg vi våran Joel för första gången. 3,5 tim från början till slut. 

Alldeles perfekt är han.

Jag ogillar att vara gravid men jag fullkomligt ÄLSKAR att föda barn.

Tiden efter var inte så underhållande dock, fick epidural, som inte hjälpte och som dessutom tog fel dvs en durapunktion (nålen tar hål på ryggmärgshinnan vilket leder till läckage av ryggmärgsvätska, vilket leder till OBESKRIVLIG huvudvärk och nackvärk).

Åkte dock hem 10 timmar efter förlossningen och sen åkte tillbaka på onsdagen för en blood patch.

Helt underbart att slippa huvudvärken och kunna sitta upp och amma sin lilla nyföding. Och pussa på honom. Och bära honom.

Sen har veckorna flytit iväg och idag har maken börjat jobbet igen.

Idag har jag och Joel sysselsatt oss med film och lite kräkparty.

Precis som sig bör då vädret ute varit hemskt, typ +9 och stormvindar.

Oj.

Nu vaknar liten bajsgosse.

På återseende.

Snart.

Jag lovar...

Jag är redo!

Jaha.

V 39 och ingen bebis i sikte.

Men snart så...verkligen jättesnart så.

Gärna igår.

Är så trött på att vara gravid. Hemskt men sant. Inget är roligt med att vara gravid just nu.

Alla säger; "vila, njut av lugnet, du vet inte vad som väntar".

Nä, så är kanske fallet men likväl vill jag ha min bebis hos mig NU!

Hade jag velat vila och ta de lugnt hade vi väl inte skaffat ett barn till.

Är så redo nu. Var så redo igår.

Så vila och ta de lugnt kan jag göra om X antal år.

Nu vill jag ha vår bebis, vill byta blöjor, vill torka kräka, vill amma, vill vara sömnlös, vill börja om från början med allt som bebis heter.

Så det så.

Sååå bebisen i magen.

Vi väntar. OTÅLIGT.

Stressa inte ut men skynda lagom...

Okej?

Jag och bebis poserar i v 38

God - fucking - morgon!

Låt mig berätta hur min underbara morgon började.

Vaknade upp kl 06:45 av att det smakade blod i min mun. Det smakade så fruktansvärt mycket blod.

Gick upp och då började det forsa blod ur näsan på mig. Vi pratar inte lite droppande, utan vi pratar fors. Samtidigt som jag springer in på toaletten för att hämta papper så känner jag hur det forsar ner blod i halsen på mig också, det bara rinner, jag sväljer och sväljer men det försvinner inte utan blir bara mer. Så jag hinner knappt in på toaletten innan jag kaskadspyr blod rakt ner i toaletten, samtidigt som jag står där och kaskadspyr blod så fortsätter det forsa blod ur min näsa. (gud vad sexig jag kände mig i det ögonblicket).

Inte så behagligt och jag blir en kort sekund riktigt rädd. Att spy blod är ju inte direkt en dröm och smaken ska vi inte prata om. Vi pratar alltså blod. Rent blod. Ur näsa och mun.

Ringer hem min karl, som precis lämnat Stoffe hos dagmamman, ville att han skulle komma hem utifall att det inte slutar. Kan ju direkt inte röra mig utan att bloda ner allt. När jag lagt på så blir det en till kaskadspya av rent blod i handfatet.

Karln kommer hem, ger mig lite vatten, klappar om mig medan jag sitter i soffan och hejdar blodflödet från näsa och försöker låta bli att kräkas mer.

Efter ett tag avtar näsblodet och han får åka till jobbet.

Kvar sitter jag med en bomullstuss i näsan, sönderkräkt hals och blodsmak i munnen.

Har fortfarande blodsmaken i munnen och får inte bort den. Blir tokig. Har provat allt.

Illamåendet är värre än vanligt.

Härliga tisdagsmorgon!

Nattrutiner med en känslosam 3-åring!

Stoffe sover ju i eget rum och har gjort sen han var 1 år men fortfarande så kommer han över 1-2 ggr per natt och kryper upp mellan oss. Det får vi vara nöjda med liksom.

Men det roligaste är att VARJE gång han vaknar på natten, oavsett om han kommer över eller om han bara vaknar till och somnar om så hör jag hur han ropar från sin säng.

"Maaaaamma....jag ÄLSKAR dig".

VARJE gång han vaknar på natten så ropar han det.

Och varje gång vaknar jag och får behärska mig för att inte springa in och pussa sönder honom.

Har jag tur så kommer han strax efter det intassande i vårt sovrum och kryper upp brevid mig, då brukar jag pussa honom och viska att jag älskar honom också och så somnar vi om.

Några timmar senare vaknar jag av ett rop från han sovrum (då maken bär över honom efter ett tag).

"Maaamma...jag ääääälskar dig".

Och så börjar vi om.

Så ser våra nattrutiner ut!

Hormoner i överflöd!

Satt precis och fulgrät en lång stund för jag kom och tänka på hur mycket jag älskar Christopher och att han är världens underbaraste son. Min prins.

Fick lov att - mitt under mitt fulgråt  - smyga in till hans rum där han ligger och sover och stryka honom över håret och pussa på hans underbara små kinder. Bara för att jag älskar honom så mycket.

Fullt normalt.

Allt började när Stoffes - underbara - faster lagt upp ett så fint kort på honom på instagram, när han håller en blomma och det är sommar och han fyrar av världens leende och under kortet hade hon lagt dit texten " För glädjen du skänker oss finns inga ord, det vackraste barn som sett våran jord." 


Så.

Nu börjar jag fulgråta igen bara för att jag skrev texten.

Gravidhormoner?

Jag?

Nejdå!

;-)

Varför inte?

Utvidgat njurbäcken.

Bebisen ligger och trycker åt höger sida så urinet åker inte ner utan åker tillbaka till njuren så själva njurbäckenet utvidgas.

Not so nice.

Not so nice at all.

Igår var jag säker på att min ena njure skulle ryka.Men så vart inte fallet.

Alltså den smärtan är typ 10 x värre än förlossningsvärkar, enligt mig. Den är nästan inte hanterbar, man vet liksom inte om man ska dö, spy, lägga sig ner, fosterställning eller bara svimma.

Bara en massa smärtis och sen återbesök i veckan för diskussion om man ska operara för att smärtlindra.

Ah.

Det är en DANS PÅ ROSOR att vara gravid....

Snälla kan tiden gå superfort nu...

I en 3-årings huvud:

I eftermiddags när jag stod och lagade mat så var Stoffe sådär härligt 3-årig dvs lyssnade inte fast jag sa åt honom, han skulle prompt laga mat med mig, vilket är helt okej i vanliga fall, men nu stod jag vid spisen och det var varmt och allmänt obarnvänligt.

Så efter att han för 5:e gången skulle börja flytta stolar och ställa sig vid spisen så sa jag till honom på skarpen, höjde rösten och bad honom att lyssna på vad jag säger och att jag säger NEJ.

Då blev han jätteledsen och sprang till sitt rum, efter ett tag ropade han: -"Mamma, får jag komma ut nu." Vilket han absolut fick eftersom jag inte skickat in honom på rummet, sen frågade han om jag var arg på honom och jag satte mig ner på knä och förklarade varför jag hade skällt på honom, att jag blir arg när han inte lyssnar på mig och att jag inte tycker om att behöva skälla. 

Då kollar han på mig med sina underbart blåa ögon och kläcker ut sig "-Men mamma, du skällde inte, du sa bara åt mig för jag inte lyssnade, jag förstår det, jag ska lyssna bättre nu."

Kunde svimmat av kärlek då. 

Sen frågade han vad jag lagade för mat och jag svarade falukorv varpå han säger "Farlig korv? Åh vad gott. Jag gillar farlig korv".

Min son har levererat idag!

49,6% kvar.

Nu har de gått 50,4% av graviditeten.

Jag är inget mattegeni utan det har min gravid-app räknat ut åt mig.

Var hos barnmorskan idag och fick lyssna på hjärtat, som slog bra fort. Men så var krabaten vaken och höll på att sparka och ha sig. Barnmorskan sa att det var en livlig en som jag hade i magen.

Jotack, lik brorsan sin! ;)

Mår fortfarande illa varje dag och har huvuvdvärk ca 4-5 ggr i veckan och i samband med detta blir illamåendet outhärdligt. Men jag har världens bästa doktor och jobb så jag jobbar 50%, förmiddagar, då det är då jag mår bäst. Eftermiddagarna är riktigt jobbiga.

Men det är roligt att ligga i sängen och bråka med bebisen. Putta och peta på. Då blir det liv i luckan och hela magen hoppar upp och ner. Så gulligt. Som om vi pratar med varandra, fast ändå inte.

Nu ska jag och krabaten i magen gå och ta oss ett bad. Jag ska läsa en bra bok,  krabaten får nöja sig med att guppa runt och få det varmt och skönt.

;)

Hej! Jag är en val!

Vet inte om jag bara glömt bort hur det var att vara gravid.

Men jag känner mig gigantisk!

Snart har halva tiden gått och jag hoppas innerligen att jag inte fortsätter växa i den här farten, har ijuförsej bara gått upp, typ ½ kg men känner mig som en val.

Ser verkligen framemot sommaren med allt som har med kjol, klänning och linnen att göra...NOT!

Men det är ju också väldigt mysigt med mage, och det gäller att njuta, för när den är borta så har man glömt bort hur det var.

Har senaste tiden också börjat känna av den lille i magen, små små buffar. Mys. Ser framemot när Stoffe även kan känna utanpå magen att det är en bebis där inne. Men Stoffe pratar med magen varje kväll, han berättar vad han gjort hos dagmamman och sen säger han godnatt och pussar magen. Då sprängs mitt mammahjärta lite av kärlek.

Som sagt

Snart har halva tiden gått och snart är h*n  här!

:)

Dagis vs dagmamma

Egna barn andras ungar.

Fick jag bekräftat för mig idag på när jag hämtade Stoffe på dagis. 

Han går ju hos dagmamma i vanliga fall och jag är lite anti när det gäller dagis överhuvudtaget. Men han är på dagis denna vecka för dagmamman har semester. 

Men iaf

Idag hämtade jag Stoffe och när jag stod brevid när han klädde på sig så kommer en unge och börjar rycka i min jacka, jag ler lite och säger hej men fortsätter prata med Stoffe då han pratar om allt som hänt. 

Då tar ungj*veln sats och slår mig rakt i min lilla - men ack så befintliga - bebismage. 

Eh.

Ursäkta? Vad? 

Jag sa åt ungen på skarpen att man absolut inte slår nån och speciellt inte på en bebismage. 

Ungen började trotsa emot och säga att hon visst fick slåss. 

Jag kände att det var lika bra jag gick innan jag började kalla henne saker.

Dagmamma 1 

Dagis 0

Våran!

Säg hej till Stoffes  blivande lillebror eller lillasyster och till våran blivande prins eller prinsessa.

Vi längtar så! 

<3

Tänk om???

Det slog mig precis.

Tänk om det inte går över?

Tänk om det jag mår såhär i 40 veckor?

Tänk om jag är ett av dom där skräckexemplen?

OH

MY

GOD

Inte ens roligt längre.

Igår när jag låg i badet så blev jag träffad av en blixt från klar himmel. Jag mådde inte illa. Det där vidriga illamåendet som låg som en stor fet jävla klump i hela kroppen var borta. Jag kunde ta ett djupt andetag utan att vara när att spy. Jag kunde andas. Jag blev så glad och lätttad.

Förstå min besvikelse när jag vaknade imorse och klumpfan var tillbaka. Det började med det vanliga illamåendet på morgonen, fick i mig en halv macka, sen eskalerade det under dagen för att nu vara näst intill outhärdligt igen. Precis som vanligt, värst på eftermiddagen och kvällen. 

Jag förstår inte. Snälla. Jag har passerat illamåennde-veckorna nu. Enligt alla böcker och sidor ska det gått över, jag vet att det är individuellt men jag hade verkligen hoppats på att det "bara" skulle vara illamåendeveckorna och sen skulle jag må bättre och bli piggare. 

Idag gick jag och hämtade Stoffe hos dagmamman, på hemvägen - med stackars Stoffe i vagnen - fick jag lov att stanna och kräkas i en buske. 

Jag är så trött. 

Vi pratar trött med stort T. 

Vi snackar trött ända in i själen. 

Jag är kär!

Idag var jag hos min underbara läkare.

Jag har varit så nervös för att se hur den lilla mår där inne.

Det första jag såg var en liten liiiiten hand som vinkade. Jag höll på att smälta på plats. För en kort liten sekund glömde jag bort illamåendet. Jag såg 2 små händer, med 10 små fingrar som boxades. Jag såg 2 små fötter med 10 små tår som sparkade. Helt otroligt att man redan nu kan se antalet fingrar och tår. Läkaren var så snäll som visade allt det här också, det hade han inte behövt men han gjorde det ändå. Sen såg man ett fint hjärta som slog så fort och så starkt. O

Sen hoppade krabaten runt lite och precis innan vi avslutade VUL:et så såg man hur den förde upp båda händerna mot ansiktet. Så jäkla söt.

Jag gick därifrån med en känsla av lycka som sitter i varje molekyl av mig...

...av oss...

Lovar att bli bättre...snart..

Ni får ha översikt med min blogg nu ett tag tills illamåendet går över. Förhoppningsvis snart. Förhoppningsvis igår.

Fick t o m en diagnos av läkaren: hyperemesis gravidarum (extrema kräkningar/illamående under graviditet) och är sjukskriven tills det lättar. Det funkar tydligen inte att jobba och kräkas...och kräkas...och kräkas..och kräkas...på samma gång! Speciellt inte när jag inte TÅL dofter av något slag.

Men det är liksom lite svårt att hitta inspiration till andra inlägg eftersom min vardag består i att inte försöka kräkas, vilket jag failar med...ofta....

Jag lovar att blogga bättre sen när livet leker igen.

Om mat *ulkar*

Om långa underbara promenader *ulkar*

Om djuren *ulkar*

Om stallet *ulkar*

Om vardagen *ulkar*

Just nu är faktiskt varje dag som en smärre mardröm. Hemskt men sant. Är så glad över att vara gravid, våran högsta önskan och dagarna får gärna gå fortare. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott på tvillingar, men nej, det är det inte, inte enligt VUL iaf.

Och NOTE TOSELF: Om maken börjar prata om ett tredje barn sen i framtiden. SÄG NEJ.

;)

Vidrigt!

Inatt vaknade jag av att ulkade och var helt övertygad om att jag skulle spy.

Drömde nämligen att Per Morberg slaktade getter och en stor jävla älg precis framför mig. Jag fick blod och inälvor över hela mig, för hans slaktningsmetoder var lite annorlunda, han klämde ihjäl djuren tills dom sprack.

Jag ulkar när det skriver det...im a sick sick person.

 Varför kan jag inte drömma om sommarängar och söta små djurungar.

Nej nej.

När jag mår såhär då ska jag minsann drömma om spruckna djur.

Inte rättvist.

Och jag tror jag ska hålla mig ifrån Morbergs matprogram tills jag mår bättre.

Sötaste!

Min son har levererat flera gånger idag med sina söta små ord.

Jag låg och tog de lugnt efter en kräkfest / illamående-attack deluxe, då kommer Stoffe in i sovrummet och kryper upp i sängen brevid mig och säger "- Kom mamma, vi kan ta det lugnt i soffan och titta på film och ha det mysigt" och så drar han ut ett täcke och en kudde i soffan och sätter på barnfilmen "Madagascar". Hur kan man motstå en sån inbjudan trots illamående from hell. Så det var bara att krypa ner i soffan brevid mitt hjärta.

Och efter ett tag när vi legat och tagit de lugnt så klappar han mig på kinden och säger "-När vi gifter oss så kanske jag måste låna din klänning för jag har ingen klänninng".

Förstår inte vart han får allt ifrån och hans ordförråd är fan större än mitt!

Min duktiga kille.

Mitt hjärta.

Varför?

Okej.

Bara för att förra graviditeten var typ prickfri, förutom slutet med högt blodtryck, så tycker inte jag att det måste betyda att man ska få alla krämpor denna gång.

Men tydligen är det så.

Illamående, halsbränna, foglossning...ja..you name it! Och det är xx-antal veckor kvar!

Snart så.

Får allt detta försvinna och jag ska bli pigg, glad och strålande vacker av graviditeten.

Inte blek, tunn och allmänt svag och tråkig.

Mitt liv just nu:

Illamående.

Kräks.

Illamående.

Kräks.

Illamående.

Kräks.

Trött.

Trött.

Trött.

Och nej. 

Jag har inte kräksjukan utan är gravid.

Men just nu är det ingen större skillnad faktiskt. 

Förlåt.

Måste gå och kräkas. 

Men uppdaterar när jag blivit människa igen.

PS. Vi är superlyckliga och glada för det lilla knytet som kommer till oss i sommar.