När jag kommer hem möts jag av en glad son.
Han har skrattat så han kiknat.
Han har pussat mig så jag blivit blöt.
Han har kramat mig så jag blivit varm.
Såna här dagar blir jag bara tårögd av lycka när jag tänker på honom.
Min son.
Våran son.
Han har ett j*vla humör ibland. Han är trotsig som få. Kan krångla så man sliter sitt hår.
Men såna här dagar är allt glömt.
En blöt puss när man behöver det som mest.
En blöt puss av en glad och lycklig son?
Börjar vi närma oss meningen med livet?
________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar