Hej! Jag är en val!

Vet inte om jag bara glömt bort hur det var att vara gravid.

Men jag känner mig gigantisk!

Snart har halva tiden gått och jag hoppas innerligen att jag inte fortsätter växa i den här farten, har ijuförsej bara gått upp, typ ½ kg men känner mig som en val.

Ser verkligen framemot sommaren med allt som har med kjol, klänning och linnen att göra...NOT!

Men det är ju också väldigt mysigt med mage, och det gäller att njuta, för när den är borta så har man glömt bort hur det var.

Har senaste tiden också börjat känna av den lille i magen, små små buffar. Mys. Ser framemot när Stoffe även kan känna utanpå magen att det är en bebis där inne. Men Stoffe pratar med magen varje kväll, han berättar vad han gjort hos dagmamman och sen säger han godnatt och pussar magen. Då sprängs mitt mammahjärta lite av kärlek.

Som sagt

Snart har halva tiden gått och snart är h*n  här!

:)

Dagis vs dagmamma

Egna barn andras ungar.

Fick jag bekräftat för mig idag på när jag hämtade Stoffe på dagis. 

Han går ju hos dagmamma i vanliga fall och jag är lite anti när det gäller dagis överhuvudtaget. Men han är på dagis denna vecka för dagmamman har semester. 

Men iaf

Idag hämtade jag Stoffe och när jag stod brevid när han klädde på sig så kommer en unge och börjar rycka i min jacka, jag ler lite och säger hej men fortsätter prata med Stoffe då han pratar om allt som hänt. 

Då tar ungj*veln sats och slår mig rakt i min lilla - men ack så befintliga - bebismage. 

Eh.

Ursäkta? Vad? 

Jag sa åt ungen på skarpen att man absolut inte slår nån och speciellt inte på en bebismage. 

Ungen började trotsa emot och säga att hon visst fick slåss. 

Jag kände att det var lika bra jag gick innan jag började kalla henne saker.

Dagmamma 1 

Dagis 0

Våran!

Säg hej till Stoffes  blivande lillebror eller lillasyster och till våran blivande prins eller prinsessa.

Vi längtar så! 

<3

Tänk om???

Det slog mig precis.

Tänk om det inte går över?

Tänk om det jag mår såhär i 40 veckor?

Tänk om jag är ett av dom där skräckexemplen?

OH

MY

GOD

Inte ens roligt längre.

Igår när jag låg i badet så blev jag träffad av en blixt från klar himmel. Jag mådde inte illa. Det där vidriga illamåendet som låg som en stor fet jävla klump i hela kroppen var borta. Jag kunde ta ett djupt andetag utan att vara när att spy. Jag kunde andas. Jag blev så glad och lätttad.

Förstå min besvikelse när jag vaknade imorse och klumpfan var tillbaka. Det började med det vanliga illamåendet på morgonen, fick i mig en halv macka, sen eskalerade det under dagen för att nu vara näst intill outhärdligt igen. Precis som vanligt, värst på eftermiddagen och kvällen. 

Jag förstår inte. Snälla. Jag har passerat illamåennde-veckorna nu. Enligt alla böcker och sidor ska det gått över, jag vet att det är individuellt men jag hade verkligen hoppats på att det "bara" skulle vara illamåendeveckorna och sen skulle jag må bättre och bli piggare. 

Idag gick jag och hämtade Stoffe hos dagmamman, på hemvägen - med stackars Stoffe i vagnen - fick jag lov att stanna och kräkas i en buske. 

Jag är så trött. 

Vi pratar trött med stort T. 

Vi snackar trött ända in i själen. 

Jag är kär!

Idag var jag hos min underbara läkare.

Jag har varit så nervös för att se hur den lilla mår där inne.

Det första jag såg var en liten liiiiten hand som vinkade. Jag höll på att smälta på plats. För en kort liten sekund glömde jag bort illamåendet. Jag såg 2 små händer, med 10 små fingrar som boxades. Jag såg 2 små fötter med 10 små tår som sparkade. Helt otroligt att man redan nu kan se antalet fingrar och tår. Läkaren var så snäll som visade allt det här också, det hade han inte behövt men han gjorde det ändå. Sen såg man ett fint hjärta som slog så fort och så starkt. O

Sen hoppade krabaten runt lite och precis innan vi avslutade VUL:et så såg man hur den förde upp båda händerna mot ansiktet. Så jäkla söt.

Jag gick därifrån med en känsla av lycka som sitter i varje molekyl av mig...

...av oss...

Lovar att bli bättre...snart..

Ni får ha översikt med min blogg nu ett tag tills illamåendet går över. Förhoppningsvis snart. Förhoppningsvis igår.

Fick t o m en diagnos av läkaren: hyperemesis gravidarum (extrema kräkningar/illamående under graviditet) och är sjukskriven tills det lättar. Det funkar tydligen inte att jobba och kräkas...och kräkas...och kräkas..och kräkas...på samma gång! Speciellt inte när jag inte TÅL dofter av något slag.

Men det är liksom lite svårt att hitta inspiration till andra inlägg eftersom min vardag består i att inte försöka kräkas, vilket jag failar med...ofta....

Jag lovar att blogga bättre sen när livet leker igen.

Om mat *ulkar*

Om långa underbara promenader *ulkar*

Om djuren *ulkar*

Om stallet *ulkar*

Om vardagen *ulkar*

Just nu är faktiskt varje dag som en smärre mardröm. Hemskt men sant. Är så glad över att vara gravid, våran högsta önskan och dagarna får gärna gå fortare. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott på tvillingar, men nej, det är det inte, inte enligt VUL iaf.

Och NOTE TOSELF: Om maken börjar prata om ett tredje barn sen i framtiden. SÄG NEJ.

;)

Vidrigt!

Inatt vaknade jag av att ulkade och var helt övertygad om att jag skulle spy.

Drömde nämligen att Per Morberg slaktade getter och en stor jävla älg precis framför mig. Jag fick blod och inälvor över hela mig, för hans slaktningsmetoder var lite annorlunda, han klämde ihjäl djuren tills dom sprack.

Jag ulkar när det skriver det...im a sick sick person.

 Varför kan jag inte drömma om sommarängar och söta små djurungar.

Nej nej.

När jag mår såhär då ska jag minsann drömma om spruckna djur.

Inte rättvist.

Och jag tror jag ska hålla mig ifrån Morbergs matprogram tills jag mår bättre.

Sötaste!

Min son har levererat flera gånger idag med sina söta små ord.

Jag låg och tog de lugnt efter en kräkfest / illamående-attack deluxe, då kommer Stoffe in i sovrummet och kryper upp i sängen brevid mig och säger "- Kom mamma, vi kan ta det lugnt i soffan och titta på film och ha det mysigt" och så drar han ut ett täcke och en kudde i soffan och sätter på barnfilmen "Madagascar". Hur kan man motstå en sån inbjudan trots illamående from hell. Så det var bara att krypa ner i soffan brevid mitt hjärta.

Och efter ett tag när vi legat och tagit de lugnt så klappar han mig på kinden och säger "-När vi gifter oss så kanske jag måste låna din klänning för jag har ingen klänninng".

Förstår inte vart han får allt ifrån och hans ordförråd är fan större än mitt!

Min duktiga kille.

Mitt hjärta.

Varför?

Okej.

Bara för att förra graviditeten var typ prickfri, förutom slutet med högt blodtryck, så tycker inte jag att det måste betyda att man ska få alla krämpor denna gång.

Men tydligen är det så.

Illamående, halsbränna, foglossning...ja..you name it! Och det är xx-antal veckor kvar!

Snart så.

Får allt detta försvinna och jag ska bli pigg, glad och strålande vacker av graviditeten.

Inte blek, tunn och allmänt svag och tråkig.