Alltså.
Jag har blivit berörd ända in i själen + lite till. Det är så fullkomligt, oförklarligt, oförståligt vidrigt.
Vet inte om det är mitt mammahjärta som blöder, men bara tanken på alla dessa ungdomar. Kämpandes för sitt liv, gömda under stenar, inklämda i klippor, bakom träd och buskar, inne i hus och i tält, gömda, på liv och död. På riktigt.
Se sina kamrater bli kallblodigt mördade, spela död under sin avrättade vänner, ett enda andetag och man blir avslöjad.
Den paniken, just den paniken/ångesten, förstå hur deras föräldrar mår, veta att ens barn hade panik sista sekunderna i livet. Och om man överlevde. Veta att ens barn aldrig mer kommer bli desamma, för det blir man nog inte efter en sån tragedi. Ärren behöver inte alltid var synliga.
Mina tankar har varit hos de drabbade familjerna. De familjerna som fått sin värld förstörd. Hoppas dom finner någon tröst, någon gång.
Och alla tjatar om denna vidriga människars usprung, norsk, icke muslim osv osv.
Jag skiter fullständigt i var denna människa är uppfödd och har för religion. Det är en djupt psykiskt störd människa. Oavsett etniskt bakgrund och religion. Såna finns överallt och kommer alltid finnas.
Och det är i den världen min son ska växa upp?
____________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar