Amningens vara eller icke vara!

Det här med amning. Det skrivs om amning lite här och lite där har jag sett den senaste tiden och jag har svårt för att folk som skriker "amning är det bästa" och "alla bör amma". Det är så himla individuellt. Man ska inte sitta och gråta och amma samtidigt pga av smärta, det ska vara mysigt...om inte...så funkar ersättning MINST lika bra!

För mig så föll det helt naturligt att amma, när jag var gravid så hade jag hört skräckhistorier som hade gjort mig mycket tveksam till det där med amning men när lillkillen kom ut så gick det bra från första stund..eller nej..det gick PERFEKT! Och då ser jag inget hinder med att amma. Nuförtiden ammar jag bara kvällar och nätter (och vissa tidiga morgnar) och det funkar hur bra som helst. Visst, sömnen blir kanske lite lidande över att amma på nätterna, men det är nåt jag kan ta då jag rent fysiskt och psykiskt mår BRA av att amma. Jag känner mig piggare, gladare och tycker också det är otroligt mysigt den lilla stund vi har tätt tätt tillsammans.

Men visst, vissa nätter är jobbigare men då försöker jag tänka att det är snart övergående, snart kommer han inte vilja men då vet jag också att jag ammat så mycket jag bara kan.

Jag gick in med inställningen att så länge JAG mår bra av att amma lite då och då så tänker jag göra det. Tror inte direkt att Christopher klagar. Ser ju att han också mår bra av det. Så varför bryta nåt som är bra?

Nopp..här kommer det ammas till mjölken sinar eller Christopher tröttnar.

_____