Jävla äppelbit!

Christopher kommer aldrig mer få äta äpple.

Inte efter dagens incident.

Han är nyvaken och vi sitter och gosar i soffan. Han får lite kex och lite äppelbitar -precis som alla andra dagar -. Jag ställer mig upp och ska gå iväg till köket, då börjar han hosta lite lätt. Jag blir ju genast på min vakt - hönsmamma som man är - och han börjar hosta ännu mer och ännu mer, och börjar stoppa fingrarna i halsen på sig själv iochmed att han gör det så tror jag att han lyckas skjuta ner äppelbiten ännu längre ner.

Det är då paniken början.

Han märker att han inte kan andas så han får panik i sina rörelse, slänger sig bakåt i soffan och försöker hosta men det kommer bara små gnyende ljud från honom. Jag lyfter upp honom upp och ner och slår på ryggen samtidigt som jag skriker att han måste andas - hej panik! - jag fortsätter slå honom på ryggen och lägger honom över mitt ben så huvudet hänger längre ner än bröstkorgen. Jag hör hur han försöker kräkas, han är röd/blå i ansiktet. Jag slår till ett ordentligt slag på ryggen och då kräks han allt som han någonsin ätit / inte ätit. Han börjar störtgråta. Jag störtgråter redan och skakar så jag knappt kan hålla honom. Vi står och gråter tillsammans ett tag och jag kollar att han andas normalt och inte fortsätter hosta eller nåt sånt. Helt plötsligt så kollar han på mig och pekar på katten och vill ner på katten. Jag släpper ner honom - motvilligt - och han kryper iväg som om inget har hänt. Kvar står jag skakis, tårarna rinner och adrenalinet lägger sig. Jag går efter honom och han är precis som vanligt , gladskit som jagar katten och slänger bollar. Precis som inget har hänt.

Skitunge!!

Inte skrämma mamma sådär! Jag ska ge igen sen när jag sitter på ålderdomshemmet. Fejka en hjärtinfarkt eller nåt sånt ska jag göra.

_______