BB-debatten.

Angående detta.

Jag personligen hade INGEN rolig upplevelse på BB. Förlossningen var helt underbar men så fort vi kom till bb fick jag dålig vibbar. Sambon blev utslängd direkt. Han fick knappt stanna för att installera mig. Christopher var knappt 2 timmar gammal men det spelade ingen roll, han fick inte på några villkor stanna. Varken kul för mig eller för sambon. Jag liggandes i en sjukhussäng med ett litet knytte brevid mig som är helt beroende av mig, en helt ny situation. Sambon ligga hemma i en mörk lägenhet. Själv. Hela ens liv har förändrats på några timmar och där ska man ligga själv och stirra i mörkret.

Som tur var va Christopher en liten ängel och sov som en stock. Och kl 07:30 öppnade bb för besök och först då var han välkommen tillbaka. Sen kollade dom inte till mig en enda gång under hela natten. Jag ringde på klockan en gång eftersom jag blödde som en gris. Då bytte sköterska lakan och resten fick jag sköta själv. Att jag knappt kunde gå, hade blött ner hela mig själv. Stoffe var hungrig och jag full av hormoner spelade ingen roll. Ont så jag knappt kunde gå och dom erbjöd mig en alvedon.

Under dagarna kollade dom inte heller till oss. Sammanlagt låg vi där 3 nätter eftersom han var lite tidig. Under dom tre dagarna tror jag - förutom läkarkontrollerna på Stoffe 2 ggr - att dom kollade till oss 2 gånger. Jag fick aldrig några råd om hur jag skulle amma, dom kollade aldrig om han gjorde rätt eller så. Nu hade jag också väldigt tur där eftersom det funkade som en klocka men iaf, dom kunde ju kommit in och kollat hur det gick. Är det inte lite det som bb är till för? Att kolla att går som det ska? Vägleda? Stötta?

Sista kvällen fick vi familjerum. Jag själv fick be om att dom skulle mäta mitt blodtryck eftersom jag hade haft såna besvär med högt blodtryck under graviditeten och antagligen därför Christopher behagade titta ut en månad för tidigt. Men de hade de ingen som helst koll på. Självklart var mitt blodtryck på tok för högt och dom fick lite panik där för dom visste inte vad dom skulle göra. Men jag fick börja äta blodtryckmedicin efter mycket om och men. Men hade jag inte bett om en kontroll så hade dom nog inte gjort nånting.

Sen när vi skulle åka hem fick vi tjata till oss ett samtal. Vi gick runt och stampade och var redo att åka hem, längtade hem och hade blivit lovade ett utskrivningsamtal. Men ingen läkare kom och vi frågade och frågade och vankade och fixa bilbarnstolen och ringde runt och längtade hem. Typ 5 timmar efter utlovad hemgång så kom läkaren insläntrande, tittade lite i sina papper, sa lycka till och gick ut.

Såå.

Nästa gång jag föder barn stannar jag inte en minut längre än nödvändigt på bb.

Känner vi oss friska, krya och starka och allt går lika bra som första gången så åker vi hem på en gång.

Ligger hellre hemma i min egna säng, i mina egna kläder och blir ompysslad av min familj än totalt ignonerad av översittare till barnmorskor och blir tvingad att äta sjukhusmat.

Men det ska ju också självklart vara så att vill man stanna så ska man få stanna.

Ingen ska behöva åka hem och känna sig osäker.

Valfriheten ska få finnas.

Åt båda hållen.

_________