I en 3-årings huvud:

I eftermiddags när jag stod och lagade mat så var Stoffe sådär härligt 3-årig dvs lyssnade inte fast jag sa åt honom, han skulle prompt laga mat med mig, vilket är helt okej i vanliga fall, men nu stod jag vid spisen och det var varmt och allmänt obarnvänligt.

Så efter att han för 5:e gången skulle börja flytta stolar och ställa sig vid spisen så sa jag till honom på skarpen, höjde rösten och bad honom att lyssna på vad jag säger och att jag säger NEJ.

Då blev han jätteledsen och sprang till sitt rum, efter ett tag ropade han: -"Mamma, får jag komma ut nu." Vilket han absolut fick eftersom jag inte skickat in honom på rummet, sen frågade han om jag var arg på honom och jag satte mig ner på knä och förklarade varför jag hade skällt på honom, att jag blir arg när han inte lyssnar på mig och att jag inte tycker om att behöva skälla. 

Då kollar han på mig med sina underbart blåa ögon och kläcker ut sig "-Men mamma, du skällde inte, du sa bara åt mig för jag inte lyssnade, jag förstår det, jag ska lyssna bättre nu."

Kunde svimmat av kärlek då. 

Sen frågade han vad jag lagade för mat och jag svarade falukorv varpå han säger "Farlig korv? Åh vad gott. Jag gillar farlig korv".

Min son har levererat idag!