Kanske onormalt?

Hälsade på jobbet idag.

Fick frågor om hur förlossningen hade varit.

Och det slog mig.

Jag blir ledsen när jag tänker på att jag aldrig mer kommer föda barn.

Alltså.

Föda barn är  - utan tvekan - det bästa som finns. Förväntningarna / smärtan / adrenalinet / lyckan.

Jag kanske är sjuk i huvudet eller nåt men skulle kunna föda barn 24/7. Dock vill jag inte vara gravid igen.

Och Joels förlossning vart helt absurd. Allt gick så bra och var över på 3,5 timme.

Stoffes förlossning gick också bra men den tog 15 timmar från start till slut, där hann jag liksom tänka och vila.

 Med Joel var det bara pang på. Vatten - värkar - krysta - ute. Precis som jag önskade!

Jag ska fan bli en såndär som hjälper förlossningsrädda. Jag har all förståelse för att man är rädd och så, absolut. Alla upplever saker olika. Och man hör/läser mycket skräckexempel.

Men jag är levande bevis på att det finns solskenshistorier också.

Ja, förutom durapunktionen då, men det vara bara en liten biverkan.

;)