Inte ens roligt längre.

Igår när jag låg i badet så blev jag träffad av en blixt från klar himmel. Jag mådde inte illa. Det där vidriga illamåendet som låg som en stor fet jävla klump i hela kroppen var borta. Jag kunde ta ett djupt andetag utan att vara när att spy. Jag kunde andas. Jag blev så glad och lätttad.

Förstå min besvikelse när jag vaknade imorse och klumpfan var tillbaka. Det började med det vanliga illamåendet på morgonen, fick i mig en halv macka, sen eskalerade det under dagen för att nu vara näst intill outhärdligt igen. Precis som vanligt, värst på eftermiddagen och kvällen. 

Jag förstår inte. Snälla. Jag har passerat illamåennde-veckorna nu. Enligt alla böcker och sidor ska det gått över, jag vet att det är individuellt men jag hade verkligen hoppats på att det "bara" skulle vara illamåendeveckorna och sen skulle jag må bättre och bli piggare. 

Idag gick jag och hämtade Stoffe hos dagmamman, på hemvägen - med stackars Stoffe i vagnen - fick jag lov att stanna och kräkas i en buske. 

Jag är så trött. 

Vi pratar trött med stort T. 

Vi snackar trött ända in i själen.